Njut av tystnaden.

Jag hoppades att avsluta detta inlägg för några veckor sedan och innan vår avresa från Milano, men tyvärr, det har aldrig hänt. Nu är en månad i London Milano officiellt över och vi anpassar till våra nya gator och nya vyer, men jag känner mig ändå som om vi är här på semester. Det finns inget för mig att klaga på London, annat än det faktum att jag saknar just Milan. Det är rätt och slätt. Att ha huset packade upp i Milano, var allt som lämnade för mig att göra var att städa lägenheten från topp till botten innan hyresvärden dök upp och tog mina nycklar borta. Även då jag rensat och sjöng min lilla ansträngda röst, jag var i förnekelse som en allvarligt-skallighet man ståta med en snål hästsvans på det faktum att vi skulle flytta. Var detta verkligen händer? Jag tillbringade min sista par dagar kör sista minuten ärenden, och sade flera sista-minuten farväl till bekanta ansikten, och besökte min favorit arenor för en sista-minuten seende av decaf cappuccino och brioche samtidigt torka dessa darn tårar som rymt mina ögon i sista minuten och fick mina verkliga känslor exponeras även om jag desperat försökte dölja dem som en tvåa i Miss Universum. Dessa sista dagarna gick så snabbt och även med alla mina bästa intentioner, jag fick aldrig en chans att säga mina farväl till alla och känslomässigt, kommer det att ta ännu längre tid att göra det.

Little Miss Envis visade vissa stress med oss ​​lämnar som dagen närmade sig, men hon gjorde stellar. Hennes klasskamrater och lärare gjorde ett fenomenalt jobb att fira henne på hennes sista dag, lämnar sin känsla alla varma och otydlig. Redan nu, fortfarande talar hon om alla hennes vänner över kanalen och i den sista dagen. Den Albino Hulk har definitivt stunder av känsla blå, men då han bara äter något och han är bra igen. Men är båda kiddos justera så bra och njuter av sin nya akademiska kaféet.

Lumbergh är i himmelen. Han får nu ta sin favorit bihang-fäste på långa tåg rider för här i London de vet vet hur man gör kaffe på språng. Från nämnda kopp, savors han varje klunk alla medan du tittar på en film på en iPad. Han sitter i lugn och underhållen i hela hans pendla till jobbet. Sedan när han får jobba han sätter på hans super cape och söker efter kolväten som han älskar helt enkelt att göra. Sedan, på väg hem, klockor han fler filmer eller läser och glatt suckar när han drar in tågstationen här i stan. Lumbergh kan ärligt säga "Älskling, jag är hemma!" i denna stad och för honom, jag är extatisk.

För mig, jag älskar London som jag älskar kardborrband och för posten, jag råkar hitta kardborrband att vara den bästa uppfinningen någonsin när det kommer till barnen. London kommer aldrig tråka mig och om det gör det, kommer detta att vara en reflektion över mig och inte på denna stad eftersom det innebär jag är tråkig och har inget intressant att bidra till en konversation, (och för mig, kör av ord skulle vara hemska !!!). Det finns så mycket kultur här och det finns en uppsjö av saker att göra på varje timme av varje dag, som ibland känns överväldigande eftersom du omöjligen kan se det hela. Plus, har London clotted cream och så genom kraften investerat i elastisk midja byxor, kommer jag äta scones med grädde och sylt och jag kommer att dricka earl grey te och jag kommer att älska det. Om du ser mig sitta på översta våningen i John Lewis i Sloane Square , eller någon annanstans, verkligen, äta en scone och läsa en bok, var inte blyg och komma säga hej. Jag kommer inte att erbjuda att dela min scone, men jag kommer att erbjuda en plats. (Få din egen scone, tikar! Jag svär jag är vänlig, I precis som dem scones. True story).

Så, som sagt, är Milan gjort. Officiellt gjort. Grannarna under oss måste älska den tystnad som vår avresa ger och därmed tittle av denna post, från Depeche Mode . Tanken på vår lägenhet sitter tomt och mörkt gör mig så ledsen, även om grannarna måste glatt hoppa upp och ner som italienska män på en konsert som inte kan se handlingen över folkmassan framför dem. (Jag retas naturligtvis, och har ingen aning om var den här stereo typen kommer från grund i all vår tid där jag inte riktigt plocka upp att italienska män ska vara kortare än genomsnittet). Enfaldiga stereotyper. En stad jag aldrig trodde skulle vara hemma för mig har smugit in i kamrarna i mitt hjärta och bosatte sig där. Milan tog en upplevelse jag insåg för länge sedan jag behövde och även nu aldrig skulle kunna leva utan. Det finns ingenting kvar för mig att säga, men, tack, Milano.

Med detta kapitel stängs, betyder det också den här bloggen har nått slutet av raden. Jag förväntade mig aldrig att få mina "vanliga" läsare från bokstavligen hela världen och för detta jag niga innan du allt eftersom du gör mig bli röd i dina smickrande ord om mitt skrivande. Jag kommer att dokumentera livet i London (där jag vill hitta italienska folket att vara vän med) och du kan läsa om våra äventyr här . Sajten har fortfarande några detaljer som måste reda ut, men tyvärr, du kan fortsätta att följa oss där i vår uppföljare till Italien.

Och så, allt jag kan säga är, av erfarenhet, det är sant, så mycket sant med det, att "när månen träffar ögat som en stor pizza paj ... .att s amore ......... ..och när du går i en dröm
men du vet, du är inte drömmer ... ..that s amore "också. Arrivederci Milano och arrivederci till de bästa 4.25 åren någonsin.

Tack, Milano. För allt.

Tack, Milano. För allt.

Exit, rakt fram.

Exit, rakt fram.

Dela:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
Tagged , , , , , , , Inlagd i Prepping för mobilisering , Resor | Tagged , , , , , , ,
Lämna en kommentar