När vi först flyttade hit i januari 2010, var jag drabbades av lust att prova allt som Milano har att erbjuda. Jag ville få alla turistiska saker prickas av min lista så att jag kunde säga att jag hade sett allt och kunde sedan börja mitt liv här som en lokal med viss kunskap om denna stad under mitt bälte. I februari samma år, lärde jag Milan modevecka var på och jag sökte på nätet efter ett nummer att ringa för att få biljetter till en av de många föreställningar läggs på runt staden. Hur groovy skulle det vara att sitta och titta på mager välklädd människor strut i high-street fashion men klart, hade jag ingen aning om att bara eliten av eliten får gå till dessa visar och att de inte är en offentlig tillställning för ofrälse , som mig. Jag ringde ett kontor där jag hittade ett nummer och frågade om jag kunde få biljetter till en modevisning. Jag fick frågan om jag var med pressen eller om jag jobbade inom mode. Även om jag skulle älska att arbeta för press och bli författare en dag när Little Miss envis och Albino Hulk (eller jag!) Växa upp, var jag bara en mamma-bloggare och därför var tvungen att säga nej till hennes första fråga. Till sin andra fråga, tittade jag ner på vad jag hade på mig och kanske hade jag varit skyping med henne, kunde hon ha sett och förstått den brådska med vilken ett besök på en modevisning kanske har hjälpt mig genom det icke-vogueness jag var närvarande nettas i. Jag svarade nej igen. Hennes irriterad röst informerade mig att jag inte kunde få biljetter eftersom närvaro vid dessa händelser var endast för inbjudna. Foolish me! Min naivitet gör mig verkligen att skratta ibland och kanske jag också gav säkerligen Välklädd, välvårdade och välskötta personal runt det kontoret en bra dyft när vi bortkopplad och flickan jag talade med delade min faux-pas förfrågan till henne . Min outre hälta var säkert "så" pret-a-porter, (och med lame, jag är inte hänvisa till den metalliska blankt tyg och ja, jag var tvungen att googla en online-mode ordlista för att få del av dessa ord).
Snabbspola framåt tre år och jag skrattar fortfarande över denna incident. Jag kände mig så grönt i Milano då eftersom vi var så nya och bokstavligen varje sak som vi föresatte oss var asfalterad längs en inlärningskurva. Med tiden lärde jag precis hur "prestigefyllda" dessa händelser är och nu när jag äntligen har haft förmånen att gå på en modevisning förra februari, jag tjuta ännu hårdare på mitt försök till att få biljetter vid vår ankomst.
Minns jag nämnde för ett tag sedan att mitt hår var nu att bli sedd och lugnas av en skotsk hår whisperer heter Chris. Med tiden har vi lärt känna varandra mer och han är inte bara tämjas mina flätor på ett sätt som jag inte är kapabel till, men han är också roligt att dela en öl eller två med. My Fashion skyddsänglar iakttog mig på avstånd eftersom en dag, frågade Chris mig om Ania och jag skulle vara intresserad av att se en modevisning under den senaste modeveckan. Innebär den nya påven som att bära hans påvliga hatt?! Dumma frågor ger tydliga svar.
Att hålla det svalt (även om vi var verkligen upphetsad).
Dagen kom och ingenting fick mig att känna mer som en dam av fritid än inleder barnen till skolan lite tidigt så att Ania och jag kunde gå och njuta av en typisk italiensk frukost. När brioche s intogs och cappuccino skum alla skrapas ur koppen, svassade vi över till en plats som är värd för showen. Designern vi skulle se var Kristina Ti och även om vi var bara lite yr om att vara där, vi såg till att hålla huvudet kallt och smidig som min frizz-free huva och människorna höft omkring oss. Vi mötte upp med Chris och väntade vår tur att släppas in i hallen-vi lärt oss att även de platser på en modevisning prioriteras i betydelse. Våra biljetter var till stående rum bara, så vi väntade alla att filtrera in och sitta ner innan vi fick komma in. Denna väntan visade sig vara ett utmärkt tillfälle för observin mode av folkmassan. Jag har bestämt att min känsla för mode är som en Margharita pizza-en säker och klassiskt val utan galna toppings eftersom det kommer med bara tomatsås och ost. Vissa människor väntar med oss var som en Euro pizza som kommer toppad med tomatsås, ost, korv och pommes frites. Eller verkställande direktören, som kommer toppad med stapelvara i tomatsås och ost, men sedan är accessorized med kokt skinka, salami, oliver, champinjoner, kronärtskockor, ansjovis, och ibland med ruccola. Olika smaker för olika människor och faktiskt vissa "pizzor" i publiken skulle säkert ge mig matsmältningsbesvär medan andra brynas min aptit. Inom några minuter var vi i hallen, nedtonade ljus, blasted musiken och slutligen började konvoj av kreativt klädda människor.
En sista blick under den sista applåder.
Showen var kul och spännande, men vi blev förvånade över att se det bokstavligen varar mellan 10-15 minuter, och då är det gjort. Modellerna visar upp sina noggrant draperad och utformade gängor och precis som vi fick bekväma, träffa alla modeller katten promenad för en slutlig strut, kom formgivaren ut, snabbt vinkade till folkmassan som en astronaut på väg in en rymdfärja och mode-trogna publiken exploderade i applåder samtidigt skaka på huvudet i förundran och porlande "mahvellous! mahvellous! ", (självklart är jag inte seriös). Som vi chit-chattade i lobbyn på plats innan vi leds tillbaka till våra vanligare liv, såg vi de modeller från showen rusa ut draperad i kläder och på en buss. Det var intressant att lära sig att modellerna huvudsak gillar entreprenörerna-de få anmält sig att göra en show, men när det är gjort, kör de iväg för att göra den nästa showen som de har kontrakterat för att vara fräscha dukar för den specifika designer.
Jag och håret whisperer, Chris.
Allt som allt var det en häpnadsväckande upplevelse att frottera sig med italienska kändisar som jag aldrig skulle kunna plocka ut någon folkmassa, titta på en modevisning, och även se en självsäker utseende modell snubblar en WEEE-bit i hälarna. För att citera Borat, var det en "stor framgång!" och för det, Ania och jag har Chris tacka. Av alla dessa skäl, gjorde denna modevisning erfarenhet min dag och det är också därför som detta inträde titel är lånad från den gamla 97s .
Slutligen fick jag aldrig chansen att göra en post alls i mars till att publicera en uppdatering inom de närmaste dagarna om mina tidigare livmoder hyresgäster, eftersom det har varit ett tag sedan jag skrev specifikt om Albino Hulk och Little Miss Envis som verkar vara att få mer gullig och cheekier med varje dag. De har varit upptagen med lite skidåkning, skola, hänga med sin faster Ania som var i stan fram till idag, ett snabbt besök från morfar, samt en mängd andra saker. Ingen vila för de onda i Luigi-land.
Det är en sjal!
Förmodligen den sötaste skidåkare någonsin, gör sitt "vi åkte häftigt" dans.
Livet är bra med öl, sol, snö, och leopardmönster. Och Sisters.
För sexig för ord.
Morning 'kaffe' och videor från farfars afrikanska äventyr.
Äta. Fortfarande hans hobby.
Hon kommer att bli ett proffs på detta "italian" sak. Du bör höra henne konversera på italienska nu.
